Ensamheten
0kommentarer
Sitter i soffan, täcket värmer mina frusna fötter och inte allt för varma ben.
Är ensam hemma, då Tobias valde att ta en tur till jobbet ikväll så han imorgon kan jobba hemifrån.
Trodde att jag vant mig att vara ensam hemma men just ikväll, precis när han stängt dörren bakom sig infann sig känslan av tomhet.
Det är klart att jag sa att han skulle åka, men det var som i samma sekund som bilen startades hjärnan kom på att den ångrade sig. Varför är det så? Som att all luft man har i lungorna tar slut- samtidigt. Man går här hemma som om man var i en bubbla. Man vill inget göra och man vet inget som bör göras innan natten tar vid.
Är våren på väg nu?
Vi har haft väldigt tur, får man väl säga i detta land, att solen visat sin bästa sida de senaste dagarna.
Att jag varit helt ledig från i fredags kl 11.00 till tisdag morgon gör inte saken sämre.
Igår gick jag på stan, för att köpa nr 2 i Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", med Bella.
För att på kvällen hinna göra ett besök i Källby,
som för vissa gick bra stundtals,
innan det var dags för middag och sällskapsspel
med Maria o Victor.
Sa till mig själv när solen började göra
entré, att en liten stund var dag ska solen
få stråla på mitt ansikte.
Igår blåste det dock så den sköna känslan, som
kom idag, infann sig inte riktigt.
Men som sagt, idag, kunde man njuta ordentligt.
Så efter lunchen tog jag med min nya, favorit, bok ut med en filt
och bara njöt så länge jag kunde. Tills strålarna försvann bakom husknuten.
Kunde känna när jag drog mina läppar mot varann att det stack, precis som när man legat ute i solen en hel dag och det smått börjar brännas.
Att känna det en tidig marsdag är ju hur underbart som helst.
Solen försvann till andra sidan av huset och där jag satt blev det mörkt och kallt. Faktiskt riktigt kallt.
Dags att gå in och få lite värme i denna kropp, trodde jag, då mobilen ringde och det bestämdes att en promenad skulle vara på sin plats.
Dags att gå in och få lite värme i denna kropp, trodde jag, då mobilen ringde och det bestämdes att en promenad skulle vara på sin plats.
För man ska väl njuta varje sekund man kan av solen, sällskapet och det vackra man går förbi?
Vi som bara skulle gå en kort promenad för det var så skönt o fint ute. För varje korsning vi kom till blev promenaden längre och längre. Riktigt ljuvligt.
Idag hade vi en hel del att prata om, vilket jag inte säger nej till. Trots att samtalsämnet inte byttes så värst många gånger och när det byttes hittade vi snart tillbaks igen. Men jag tycker det är intressant med sådana samtal där man stunder behöver tänka utanför sig själv. Och ifrågasätta hur man kan tänker eller agera på ett sådant sätt..
Vad som händer i hjärnan har fascinerat mig ett tag tillbaks och gör det absolut fortfarande. Det är synd att jag inte har fötts med läshuvud då hade jag kanske tagit tag i mina tankar. Men vem vet. Än är jag inte död :D
Och som Paul, i Torka aldrig tårar, säger: Man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen.
Så det är väl bäst att göra allt man vill så man inte ångrar något..??
Ta hand om er och varann!
Kram
Kommentera