15/12-12
Besökte med T och M en restaurang i Lidköping. Där dom serverade öl och hamburgertallrik- till alla eftersom dom egentligen hade stängt för julledighet.
Kom dit runt 19.00 tiden och började med öl i väntan på mat. Vi åt o drack, enbart öl, och det kom o gick folk- vi känner till. När T o M tyckte det var läge drog dom sig till en bar i närheten- 10 min.
Jag satt kvar med min bror o hans kompis en kort stund sen gick även jag bort mot baren där T o M befann sig. När jag kom dit kände jag på en gång att jag inte alls mådde så bra så jag gick hemåt. Det som är typiskt mig är att jag bara går, säger oftast inte till ens att jag går.
Som tur var såg M att jag gick så när jag kommit utanför dörren ringde T för att kolla så allt var ok. Jag sa att jag endast mådde dåligt o ville gå hem och att jag klarar mig så han kunde stanna kvar.
Endast 100-200 meter kom jag. Kräktes en hel del och kände att jag inte kunde stå så jag föll till marken med en känsla i kroppen jag aldrig upplevt för ut. Visst har jag varit ordentligt full men aldrig så jag inte kan komma upp. Min första tanke var att jag fått i mig något, kanske genom ölen, som jag inte skulle ha i mig.
Som tur var tappade jag inte medvetandet så jag kunde ringa tillbaka till T för att be om hjälp som i sin tur ringde en taxi. När jag ligger mitt i gatan ser jag lycktorna från taxibilen o tänker att jag måste komma upp annars blir jag påkörd. Tillslut kommer jag upp på benen men lyckas ta mig 2- 3 steg sen faller jag igen.
Taxichauffören som för oss är känd, pratade med mig och ville att jag skulle sätta mig i bilen men kroppen svarade inte. T o M kom o försökte dom också. Inget hjälpte. Dom fick inte ta i mig och jag bara låg där.
Talet blev sämre o sämre men fick ur mig ett ja när T frågade om han skulle ringa ambulans.
När ambulanspersonalen tog över fick jag endast ur mig mitt personnummer och att jag var allergisk mot skaldjur. Det var knappt så de heller fick ta i mig men var tvungna då det lyfte upp mig på båren och in i ambulanser för vidare mot akuten. Jag var ordentligt ljuskänslig då jag kom in ambulansen.
Kom in på akuten ca 00.00. Låg i en säng som ett kolli o kräktes en hel del.
Sköterskorna lyckades ta EKG, blodtryck, urinprov o socker. Läkaren kollade även ögonen.
Vad jag vet i dagsläget har jag hört vad alla sagt men inte kunnat svarat, det gjorde T. Jag kunde röra armen ifall jag ville ha uppmärksamhet.
Alla prover såg bra ut sa dom så när jag piggade på mig runt 05.00 och kunde börja prata tyckte dom att jag gjort mitt och fick lämna akuten. Dock kunde jag inte stå själv så T fick köra mig i rullstol till taxin för att leda mig in o ut ur bilen.
La mig och sov. Vaknade till runt 12 för att få i mig lite mat, eftersom jag inte hade något kvar sen lördagen. Sen somnade jag om till runt 15.00.
16/12
Var ganska mörbultad när jag vaknade. Inte direkt bakfull men hade så klart känningar av vad som hänt.
17/12
Klarade av att jobba, var så klart trött men det kan man ju vara ändå på måndag. Även tis o ons gick fint.
20/12
När jag ätit lunch på torsdagen fick jag en olustig känsla i huvudet, precis som att jag skulle falla igen. Som tur var hade jag tid kvar på lunchen så jag la mig o vila i hopp om att det skulle bli bättre.
Det blev det verkligen inte.
Jag kände mig helt borta i huvudet. Jag var ju där som fysisk person men inte mer. Började klippa en kund utan kappa och var allmänt rörig tyckte jag.
Eftersom jag jobbade sent, 20.00 bad jag T ha maten klar när jag kom hem, som jag åt som jag inte sett mat förut. Precis som att någon skulle ta den ifrån mig.
Kändes som jag var helt utslagen, bara vetskapen om att jag behövde duscha- vilket jag tycker är bland det skönaste som finns- gjorde att jag nästan började gråta.
Vad är det som händer?
21/12
Berättade för alla kollegor hur känslan var och att jag var rädd att jag var på väg mot den berömda väggen. Alla tog det väl och frågade hur det var med mig hela dagen.
Huvudet var fortfarande inte med ordentligt. Jag hörde och såg hur kunder jag klippte pratade med mig men jag uppfattade det inte ordentligt. Precis som jag var i en bubbla. Jag glömde av vad jag precis sagt och fick säga ”va” flera gånger så jag inte svarade fel.
Arbetsskadad som man är vill man göra alla kunder fina inför julen så jag fullföljde såklart arbetet tills veckan var slut.
22/12
Skönt att äntligen vara ledig.
Tog mig en rejäl sovmorgon, men kände ändå av huvudvärken jag brottats med några dagar. Till o från. Tror dock jag haft huvudvärk fler dagar än jag minns- man lär sig ju leva med det. Inte så mycket att jag behövt ta Ipren men ändå så mycket att jag tyckt det vart jobbigt.
Fick tvinga mig själv att fixa klart allt för julen här hemma fast jag tror jag egentligen bara velat ligga kvar i soffan.
23/12
Denna dagen vaknade jag med stressen som ett täcke. Det var så mycket jag ville göra men som T säger, jag måste lära mig att jag endast har X-antal timmar på mitt vakna dygn.
Jag sa till mig själv att inget händer om jag så bara får gjort hälften. Det funkade, en liten stund.
Åkte o hälsade på M o V. Men det var nått i kroppen som gjorde att jag inte bara kunde sitta på golvet o leka med B. Så jag drog mig hemåt efter bara en liten stund.
16.00 hade jag bokat med J att vi skulle träna, tänkte att jag behöver se vad jag har för kapacitet. Tyvärr fick jag avboka pga att jag blev andfådd och tyckte hjärtat rusa bara jag gick från bilen o in för att ta mig ett mellanmål.
Försökte sova men det gick inte alls bra- tog mig en kort promenad istället om det var frisk luft min kropp behövde.
Gjorde väl varken till eller från.
Lagom till uppesittarkvällen drog vi oss åter till M o V. Åt, spelade bingo och fikade. M som inte var klar med alla klappar än höll på med det mellan bingospelen, vilket gjorde mig helt stirrig. Hon fick sätta sig i soffan och bara vara, precis som vi andra 3.
Vid 00.00 tiden åkte vi hem och jag somnade nog innan jag lagt mig ner.
24/12
Fick ställa klockan på 9.00 så jag med säkerhet skulle komma ur sängen för att vara klar när Ts familj skulle komma kl 12.00. Vi hade jullunch här hemma. Vi var endast 6 st så det var inte märkvärdigt.
Men stressen att jag ville göra så mycket innan det ens behövdes gjorde mig galen.
13.00 var lunchen serverad och jag åt och drack ca 3 dl öl. Den konstiga känslan infann sig och jag blev helt trött o mör. Efter maten var bortplockad kunde jag inte vara vaken mer. Sov i ca 1- 1 ½ timma men vaknade upp 2- 3 gånger i panik för jag inte visste vart jag var.
När jag orkade ta mig ur sängen kl 17.00-18.00 tog vi oss bort till M o V för middag men jag kom aldrig igång mer, så efter maten låg jag i deras soffa fram till 22.00 då vi åkte hem o jag stensomna 22.15 och sov...
25/12
.. fram till 10.30 på juldagen.
Denna dagen kändes hittills bäst av alla. Eftersom vi bokat in att ha fest här hemma o gästerna inte skulle komma förrän 19.00 kände jag att jag var hur lugn som helst.
Och kvällen följde också i sin gilla gång. Visst var jag lite trött o hängig men kunde helt klart vara med, nästan nykter förstås men ändå.
26/12
Eftersom jag enbart druckit 2 öl o 2 cider kvällen/natten innan var jag enbart seg pga för lite sömn. Men på eftermiddagen kände jag mig såpass bra att ett gympass kunde bli av och det gick väldigt bra. Tog det givetvis försiktigt.
27/12
Kl 10.00 kallade jobbet och jag var där i god tid eftersom jag inte ville komma med andan i halsen. Det gick bra med min första kund men kände att något inte var som det skulle men att utföra jobbet var inga problem.
Det funkade till o från fram till kunden jag hade efter lunch då blev det sämre. Koncentrationsförmågan var inte på topp och jag fick åter igen säga VA ett par gånger och jag upplevde att jag inte hade ork att göra slingor men gjorde ju såklart färdigt mitt jobb.
Hade en kund som jag plockade brynen på, då står man framåt lutad, vilket gjorde att det snurrade en aning i huvudet på mig.
Vid 19.00 tiden när jag klippte sista kunden fick jag en stickande känsla i vänster vad och det jag hört om det är att det kan vara en propp. Självklart blev jag rädd och det är väl det värsta eftersom man då jagar upp sig själv.
Fick klippa sittandes dom sista minuterna så jag inte skulle falla ihop om benet inte skulle bära mig.
På väg från jobbet ringde jag 1177 som tyckte att jag skulle besöka vårdcentralen på nästan kommande förmiddag om det så klart inte blev värre.
När jag skulle lägga mig runt 00.00 tiden fick jag se, hade legat under en filt några timmar, att benet var normalfärgat mot rött och foten, spec. på vänster, var kritvit o jag frös väldigt mycket.
Ytterligare samtal till 1177 som inte vågade att jag skulle vara hemma. Mot akuten IGEN!
Återigen, fick jag dra hela historien och dom kollade blodtryck och tog blodprov eftersom sköterskan på 1177 trodde det kunde vara en propp.
Blodprovet såg bra ut så på läkarens begäran skulle jag uppsöka VC direkt när dom öppnade dagen därpå.
28/12
Aldrig har jag kommit som nr 2 in på drop- in på VC. Ibland har man tur. Först får man träffa sköterskan som man drar hela historien för och eftersom jag kunde trycka på att jag vart på akuten och blivit tillsagd att dom på VC skulle göra en ordentlig utredning så kände dom väl att det inte fanns nått val.
Träffade läkaren som jag drog historien för ytterligare en gång. Hon började en utredning och kollade ögon, reflexer, styrkan i mina armar o ben, om jag kunde gå baklänges med slutna ögon och hålla armarna rätt ut när jag blunda. Allt såg bra ut men hon vill att det skulle tas mer blodprov och framförallt en CT-röntgen, röntgen av hjärnan.
Eftersom jag, om sällan, har migrän kunde detta vara en symptom på att det var migrän. Vissa blir som att dom hamnar i koma av det.
Så nu väntar jag på kallelse till sjukhuset så vi ser om det hänt nått i hjärnan. Annars vet jag inte vad steg 2 är.
Enligt hennes ordination är jag sjukskriven först 1 vecka, det kan jag ju fixa själv. Men har inte huvudvärken släppt efter 1 vecka och jag inte fått röntga mig/ fått svar, sjukskriver hon mig ännu längre. Inte bra med mitt jobb eftersom det lätt blir stressigt med tidsbokade kunder ifall det skulle vara nått i hjärnan. Självklart blir det bättre är det bara att jobba i väntan på röntgen.
Äntligen kanske jag får svar på varför jag mår som jag mår.
Gästrummet
